S*Rytorps Turkisk Van

För de oinvigda kan det säkert verka som jag är något av en fluktare när jag förevigar katterna mitt i kärleksakten! Men jag har väntat länge på att en kull och efter som jag inte såg att Ramti verkligen parade Mimmi så ville jag gärna se det nu, så jag vet om han kan eller inte. Men det behövde jag inte vänta länge på. Katterna hade bara känt varandra i ca. 40 minuter så var det hela igång. Förhoppningsvis får vi kattungar i slutet på november! :-)

Idag kom alltså min"låne" katt hem. Jag står som ägare på henne tills vidare. Det är, som jag berättar här tidigare, en mycket läcker hona som jag är spänd på att få lära känna och se vad hon ger för ungar.

Vad beträffar Mimmi så känner man klart och tydligt hennes spenar genom pälsen utan att leta efter dem. De är större och mer rosa. Enligt min mening är hon helt klart dräktig. Men vi får avvakta och se. Jag kör hem henne till Linköping på söndag. Då får hennes matte Katarina också kika och se vad hon tycker.

Här kommer några bilder från veckan!



Sista bilden på Ramti och Mimmi, inte så bra kvalitet men ändå lite söt.
Om någon undrar vad alla svarta prickar på hans nos är så kan jag
berätta att det är rivmärken...



Ramti har fått tikbyxor som jag lägger en binda i. Så kan han hälsa på
oss i huset. Han ser grymt knäpp ut men verkar inte bry sig märkvärt.
Han strosar runt och kollar läget.



Ture tycker Ramti är äcklig och bevakar honom och fräser åt honom.
Han tycker han gott kan vara i sitt hanrum.
Syns det vem som är fertil och vem som är kastrat??? ;-)



Senaste bilden från ikväll! Full acction. Ramti och Perdita. Inte heller
här kan jag skryta med mina fotoskills... Dåligt ljus så kamerans
inbyggdablixt fick tjäna som ljuskälla och då blev det så här...
Men bildbevis är det i alla fall!

I morgon ska jag åka och hämta min lånade avelshona S*Wailets Perdita! SÅ spännande! Hon höglöper och det ska bli mycket intressant att se vad det kan bli i ett möte mellan henne och Ramti.

Det har varit lite kruxigt att få till allt, eftersom Mimmi forfarande är här. Jag har i kväll städat kattrumet och tvättat toalådor, torkat och moppat. Mimmi har fått flytta in på vårat badrum som är nog så stort och rymligt. Men för att det hela inte ska bli för pressat med katter hit och dit hemma hos oss så åker jag själv och lämnar Mimmi i Linköping på söndag. Det är lättare att ta en liten resa än att ha henne här instängd på toa. Katarina och Peter hade inte kunnat hämta henne förrän tidigast lördag i nästa vecka och då har det gått närmare 5 veckor in i dräktigheten.

Perdita ska stanna tills kattungarna är 12 veckor, då flyttar hon hem igen. Jag hoppas innerligt att det blir en liten hona som jag kan behålla och avla vidare på. Men efter mina erfarenheter så vågar jag inte hoppas för mycket även om det vore en lögn att säga att jag inte drömmer om det.

Fortsättning följer!

// Emma

Min förra kull, U2 kullen, har fått underbara hem och ibland får jag rapporter om hur kissarna har det. Jag tänkte dela med mig av lite bilder på "mina kattungar" här.

Tyvärr försvann flera nya bilder som jag fick i somras ifrån Tim och Margareta, jag ska se om jag kan be dem skicka bilderna igen. Det var härliga bilder, bland annat på Sweetie ute i gräset.

Men så länge hoppas jag ni håller tillgodo med de som kommer här. Det är skickade till mig under åren som gått, men jag har valt bilder när alla har hunnit bli nästan vuxna, det är så härligt att se hur fina det blivit!


// Emma


PEPS alias S*Rytorps Pride, TUV d 62



Peps (S*Rytorps Pride) brevid sin vän britten Beso. En av mina absoluta
favorit bilder som André Wallström tagit.



Här stor myser Peps i mattes knä. Precis som pappa Ture och mamma
Fia gärna gör! (Foto: A.Wallström)



Tiitta på denna fina killen! Peps har blivit så lik pappa att det är
skrämmande! SÅ fin! Jag blir varm i hjärtat. Denna bilden kom till mig
för bara några dagar sedan. Kolla in bilden nedan och se hur lik Ture
han faktiskt är! (Foto: A.Wallström)



Ture, (GIP & IC S*Tufvans Turiddu) pappa till U2 kullen.
(Foto: E.Rytorp)




Peps har hittat en härlig hylla att vila på. (Foto: A.Wallström)


DUTCHESS alias S*Rytorps In the Name of Love, TUV d 62





Detta är Dutchess (S*Rytorps In the Name of Love), bilder jag fick för
länge sedan. Tyvärr har jag inte fått några nya på länge, men visst
har också hon blivit maffig? (Foto: J.Abrahamsson)



Dutchess busar. (Foto: J.Abrahamsson)


ROCKY alias S*Rytorps Desire, TUV d 62





Här har vi Rocky (S*Rytorps Desire) som också har blivit enormt
maffig! Även han är super lik Ture! (Foto: T.Maldoon)



Rocky och hans syster Sweetie (S*Rytorps Sweetest Thing) har turen
att få träffas i bland när deras husse respektive matte ska resa bort.
Här har de busattack bland tvätten. (Foto: T.Maldoon)



Rocky och Sweetie busar igen. Tim, Rockys husse, berättar att Rocky 
ibland är mer angelägen om lek än Sweetie... (Foto: T.Maldoon)



Blixten har slagit i Rockys ögon, men WOW vilken katt han är...
(Foto: T.Maldoon)



Här ligger Rocky och vilar bland filtar som passar bra ihop med hans
övriga färger! (Foto: T.Maldoon)

SWEETIE alias S*Rytorps Sweetest Thing, TUV d 62





Här har vi Sweetie, söta tjejen som mest av allt är lik mamma Fia.
(Foto: M.Lodin)



Här syns det tydligare, fast här är inte Sweetie så gammal. För er som
inte känner till Sweeties historia så har hon bott hos mig lite längre än
de andra, då det inte funkade för henne i hennes första hem. Efter
några månader flyttade hon till Margareta där hon bor idag. Maragareta
är mamma till Tim som äger Rocky, därför kan de träffs ibland och leka.
Sweetie har därför en mycket speciell plats i mitt hjärta. (foto: T.Maldoon)

I dag såg jag det deffenitiva beviset, japp! Tuttarna närmast bakbenen är knallrosa! Kan Mimmi fejka sin dräktighetet så här väl så är hon duktig! Nej, jag tror bestämt att hon ska ha kattungar! Katarina och Peter kan inte hämta Mimmi riktigt ännu så hon stannar några dagar till.

Här kommer lite bilder från hennes vistelse här!



Detta är min skitgris Ramti efter att han har hoppat i geggamojjan ute
i buren... Ingen av mina andra katter skulle få för sig att gå i det kletiga,
blöta, men Ramti han hoppar gärna där det är som värst...



Här försöker Mimmi hjälpa Ramti att bli ren och fin igen.



Ramit har parat klart och är inte ett dugg intresserad av sin trånande
flickvän. Mimmi tittar intresserat på när han försöker få rent en tass.



Här är en bild på Mimmi inne i vårt hankattrum.



Mimmi vilar lite, men nosen avslöjar att hon har lite på gång...



Mimmi är nyfiken på att gå ut i buren... (om någon undrar varför det
ser så skitigt ut på väggen så är det Ramti som kladdat ner när han
hoppat i leran...)



Hon vågar sig lite närmare för var steg!



Här har hela huvudet tittat ut, Ramtis svans syns i förgrunden.



Voila! Så är hon ute! Om bilderna är lite "dimmiga" i förgrunden så
beror det på att nätet syns i bilden.

Ja nu var det längesen jag skrev något, det beror inte på att inget hänt utan på att jag helt enkelt inte fått igång min åskskadade dator förrän nu! Internet fungerar, efter att jag bytt nätverkskort, men tyvärr har jag inga program i dator ännu, har inte hunnit installera dem igen. Jag hoppas lösa detta så att jag kan uppdatera hemsidan också!

Just nu har Ramti dambesök här i Skår! Jätte spännande! Det är den näpna damen S*Vindilens Mimmi Mandelblom som är här på besök. Mimmi kom i söndags och först var det lite gruff men sen verkade de ha hittat varandra.
Nu har dock Ramtis intresse svalnat, om det beror på att Mimmis löp är över eller om det beror på att han tycker han är klar, det kan vi inte veta. Det är bara att vänta och se.

När Mimmi har rest hem är det bestämt att Perdita kommer så snart hon löper. Det ska bli så härligt att få eget smått i huset igen! Känns SÅÅÅ länge sen.

Ramti har dessutom börjat pinka. Så han får bo i sin gård tills hans avelskarriär är avslutat. Han har kissat både här och där och det luktar inte rosa elefanter, det kan jag lova. Jag hoppas han kan göra sina damer dräktiga snabbt och enkelt så att han kan få bli kastrat fram över.

Ha det fint!
Emma

Hej alla!

Min dator har dött i ett åskoväder. Hur alvarligt det är vet vi inte, men det innebär att jag just nu surfar från min sambos jobbdator. Det är högst tillfälligt. Därför vill jag be er alla som vill komma i kontakt med mig att ringa mig, eller skicka sms, det är det säkraste sättet att nå mig. Meddelar när jag vet mer.

Ha det gott!
Emma

0705-213180
0303-228075

En lång och händelserik helg är till ända. I fredags packade jag vad som kändes som packning för en vecka, saker till mig, Saga och katterna för att resa ner till Fjärås och mitt föräldrahem. Mamma skulle nämligen ta hand om Saga under helgen då jag skulle på möhippa för min goda vän U som ska gifta sig i sommar, på lördagen, och på utställning i Varberg, endast 35-40min från mamma och pappa, på söndagen. Kan det tilläggas att jag körde bil hela möhippan och var oanständigt nykter?Oavsett så badade jag katter i fredags då Saga sov, bar ut allt i bilen och styrde kosan mot Fjärås på eftermiddagen.

Förra veckan gick mammas och pappas svartvita huskatt Mimmie bort. Mimmie hade ett långt liv, trots allt. När hon kom till oss, som en alldeles för ung kattunge så tålde hennes mage inte kattmat. Hon blev jätte sjuk och vi trodde hon skulle dö. Men med handmatning med filmjölk och dextrosol så vände det tillslut. Magen blev adrig riktigt som den skulle, Mimmie kunde alltid bara äta mycket lite åt gången. Men hon blev frisk och stark. En underbar katt som alltid kändes tacksam för livet. Hon kom till alla som ville och lät sig klappas och kelas, hon pratade med ett mjukt kurrande. Hon fick en kull på två fickor varav den ena, Tinie, stannade kvar hos oss och den adra Minie eller Maja som hon kom att kallas, flyttade till en av mammas och pappas bekanta. Snabbt därefter blev hon kastrerad. I trädgården jagade hon allt som kunde jagas. Möss, sorkar och fåglar. Hon var en jägare av rang och hon var inte sen på att berätta när hon fångat något genom ett högt avgrundsvrål.
På slutet så hade Mimmie nästa förlorat all hörsel och hon var trött och orkeslös. Hon hade tappat gnistan. Det var dags att låta henne gå. När Mimmie vandrade över på de evigt gröna ängarna så var hon 16 år. Farväl Mimmie, vi kommer alla att sakna dig och ditt sorglösa skuttande när jag kom dit för att hälsa på. Mammas kommentar var, "det känns som om hon snart ska komma hem igen..."

I och med att inte mina föräldrar har någon katt längre så kunde Ramti och Ture vara i hela huset. De smög först runt och snosade i varje vrå. Men efter en stund hade de kommit till ro. Framför allt Ramti som charmade min mamma och visade upp sig från sin bästa sida. Satt i knät, sov på hennes fötter och låg utsträckt över hela golvet och soffan. Ture höll sig lite mer i bakrunden. Troligen för att han hela tiden visste att det hela arrangemanget med att bo hos mamma bara var en förklädnad för att han sen skulle få åka på utställning...

Katterna var hemma hos mamma hela lördagen medan jag var ute på möhippa. Eftersom jag visste att jag skulle upp klockan fem på söndagmorgon så var det ingen idé att festa loss, så jag hade frivilligt anmält mig som chauför. Möhippan blev lyckad och trevlig men med en tidig kväll för mig med tanke på morgon dagen.

När jag kom hem till mamma igen så tyckte jag Ramti såg kass ut i pälsen igen... Jag hade faktiskt redan noterat att den var dålig när vi kom dit på fredag kvällen så det blev att bada om honom. Han har pälsen från helvetet, den katten. Men det kanske är jag som har varit bortskämd med Tures fantastiska päls som alltid är i kondition. Jag vet inte. Oavsett så är jag av uppfattningen att man kan skippa att ställa ut om man inte vill ha med sig en snygg och välpresenterad katt. Så jag gör vad jag kan för att få dem fina. Ibland behöver man lära sig något nytt för att lyckas. Jag har därför fått lite tips av en perser uppfödare i helgen, som jag ska testa framöver på Ramti.

Själva utställningen gick bra. Det enda som var trist var att Ture var så stressad. Vet inte varför han var det, jag har aldrig riktigt sett honom sån. Ture fick sitt cert i alla fall. Vilket var det viktigaste för mig. Det är höga poäng. Annika kommeterade att han hade ett gott kök, vilket jag tyvärr kan hålla med om. Men det är svårt att dela på maten när man har olika katter som har olika lätt och svårt att lägga på sig. Efter hans bedömning hos Annika så somnade han som en sten och stressen gick över. Det var i alla fall skönt att han inte gick vidare till panelen. Den skogisen som slog honom blev sedan dragen från panelen så det var kanske inte rätt att nominera någon av dem. Åandra sidan så kan det ju vara så att katten tröttnat senare på dagen. Tråkigt för den katten och ägaren i alla fall.

När det var Ramtis tur förstod Annika mitt dilemma med maten. Han är deffentitivt inte tjock... Annika kommeterade att han hade den bästa öronstorleken av Turkarna i dag, vilket jag tyckte var roligt eftersom jag själv tycker att öronstorleken är viktig. Speciellt på hankatter. För små öron gör att katten ser lite för söt ut, och det passar inte riktigt hankatter tycker jag. (De hon jämförde med var Ture och GIC Beyza von Frankenthal DK.) Vi pratade också om öronfärgen vilken Annika inte alls tyckte var något problem. "Det är okej nu" som hon sa, äntligen en domare som fattat det! :-)  Framförallt med tanke på hur trevlig han är och lätt att visa upp. Han hängde fint hos assistenten men ville inte att domarna skulle känna på hans huvud. Det som var riktigt roligt var ju att få ha en Turk uppe i panelen bland alla Maine Cooner och Skogisar. Han stack i alla fall ut! :-)


Vissa domare beter sig dock jä-ligt underligt, rent ut sagt. Veikko Sarela, den finska domaren, lyfte inte ens upp Ramti. Jag kan acceptera att de redan bestämt sig för en kandidat som de ska rösta på redan, kanske samma som var i panelen dagen innan, men att inte ens göra sig besväret att ta i katten är oproffesionellt och oengagerat. Då ska man inte dömma om man inte vågar eller bryr sig om att känna på en katt. Man kan jämföra med Hannah Jensen som säkerligen inte alls tänkt rösta på Ramti men som absolut tog sig tid att känna på honom och ge honom utrymme att visa upp sig. Det är helt enkelt skillnad på proffessionalismen i domarkåren.

En annan sak som jag reagerade på i helgen det var en person som jag är bekant med flyktigt i kattvärlden, och som jag mötte i en korridor. Hon hade en nomineringsplacket i handen och jag  grattulerade till priset och sa: " Åh, har du vunnit en sån, grattis!" Var på hon svarar: "Du, jag brukar faktiskt ha katter i panelen ofta."
Ungefär som om det inte var så noga då. Jag svarade " Men man kan ju bli glad i alla fall."

Jag tycker fan inte man ska ställa ut om man inte bryr sig om att  ta sig till utställningens final, som panelen är. Då kan man stanna hemma och låta någon som blir glad få äran att ta hem nomineringen i stället. Hoppas hon ramlar ner från sin höga häst någon dag och inser att man ska vara glad för vad man får. Det är något som vi i dom små raserna ofta blir eftersom vi slåss underifrån hela tiden. Otacksamt och oförskämt mot alla som är med och tävlar på lika vilkår, det är vad den inställningen är.

Här kommer i alla fall några bilder från helgen, bland annat på Ramti i panelen.

// Emma




Här kollar Ramti in publiken.


Totalt avslappnad hänger Ramti hos assistenten.


Ramti igen.



Ramti väntar framför Anne Khön.


Visst är han fin?


Ramti tar det cool.


Här har vi GIC Beyza von Frankenthal DK, en mycket vacker svart Turkisk Van.


Camilla och Rolf hade med sig sina fina tjejer från senaste kullen, kolla in
dessa prickiga läckerheter. Detta är S*Wagga Waggas Deep Purple, OCI c 24.


S*Wagga Wagga's Black Sabbath, OCI n 24. Hur läcker är inte hon?


Sist men inte minst, en av de vackraste Norska Skogkatter jag sett.
EC & EP  S*Aristolimaz Zeb Marcelo JW DSM. Håll med om att han är maffig.

I helgen var mina föräldrar på besök och hjälpte oss med byggandet. Även Andreas föräldrar var här och alla hjälpte till massor och vi kom en lång bit på vägen. Någostans mitt på dagen insåg vi att nätet inte skulle räcka. Jag och mamma åkte för att köpa en extra 5 metersrulle, det var vad som behövdes. När vi väl kom tillbaka med den och Andreas, hans pappa och min pappa börjat sätta upp det så insåg dom att det fattades ytterligare 2,5 meter innan det skulle bli färdigt... SÅ surt!

Men idag har vi varit och handlat och skam den som ger sig! Buren står nu på plats! Det enda som fattas nu är en list längst ner som håller in nätet något och förhindrar vassa kanter att sticka ut, och kattluckan in till katthuset, stugan. Eftersom stugan i sig inte är färdig så får den vänta lite.

Jag och Andreas mamma på började i alla fall jobbet med att isolera och han klart med båda kortsidorna, lång sidorna är redan klara, och dörren fick vi också klart. Nu behövs lite mer jobb med golv och väggar, men sen så ska den nog bli färdig den också! Jag hoppas den blir klar innom två veckor. Vi får se hur mycket jag hinner om kvällarna.

Jag vill passa på att rikta ett stort och varmt TACK till mina föräldrar och svärföräldrar som ställer upp och hjälper till och så klart till min underbara sambo Andreas som gjort det hela möjligt! Ni är underbara! :-)

Här nere ser ni lite hur det blev och på Phoenix och Ture som testade buren nu i kväll!



Så här ser det ut från ena sidan. Lite stökigt forfarande, ännu är det inte helt klart.



Här är en bild från andra sidan, ingången står öppen, längst till vänster.



Denna bilden är tagen från vår altan, här ser man också hur fint jag isolerat dörren... :-)



Phoenix är först ut i buren. Går det att ta miste på hans svansföring om vad han tycker?



Phoenix spanar ut över vidderna.



Han passar också på att smaska lite gräs.



Ture var den första vanen som fick prova buren. Han pratade hela tiden.



Bäst att hålla koll på trygga Phoenix.



Här har det hunnit bli rejält mörkt. Ture undrar vad jag gör.



Här kollar killarna på Andreas när han röjer undan lite verktyg.

Hade lite fotosession med katterna häromdagen. Här kommer några smakprov i från den!
Tyvärr fick jag ingen bra på Phoenix, vår huskatt. Han höll sig lite i bakrunden, och som vanligt var det Ramti som stod i centrum. Därav flest bilder på honom också. Han tror han är en kattunge fortfarande...

Inget byggande denna helgen, vi har tagit det lungt. På lördag kommer mina föräldrar hit, hoppas att vi kommer vidare då. Men det ska bli mycket skönt när det är klart.

(om någon skulle undrar, mitt objektiv vinjeterar inte, jag har själv valt att ha den effekten!)



Ramti ligger på fonden och väntar på att något roligt ska hända.



Ture, maffig som vanligt.



När Fia ser ut så här bör man hålla fingrar och tår borta...



Söt Ramti poserar på en pall jag målat i färgglada färger.



Här är han igen, min fina kille.



Fia, ser lite mer avslappnad ut.



Ett porträtt av Ture.

Hittade en fin bild på Ramti igår när jag efter fyra månaders uppehåll bestämde mig för att uppdatera Sagas Bilddagbok. Den är tagen i april och man ser att han biffat till sig sedan dess! Men han är så söt att jag tyckte jag kunde dela med mig av den och en bild som är lite nyare, lite fler före- och efter bilder alltså!


Stor och fin. Med lite mer päls så kommer han bli riktigt biffig! Ramit är min avelshane på1,5 år.


Denna bilden är också av Ramti, tagen i början av april. Söt som socker!

Så har jag kommit en liten bit på vägen när det gäller mitt projekt att bygga en kattgård och fräscha upp lillstugan som ska bli hankattrum!

Det första jag har gjort är att måla den. Min goda vän U jobbar i färgbutik och det passar strålande bra när man gått och blivit med hus. Vi har dragit av stugans tag med högtryck eftersom det växten en hel skog med mossa där och jag har skrapat bort gamla färgflagor som hängt kvar sedan tidigare. Så har jag putsat den ren från gammal smuts och spindelväv och nu har jag grundmålat en vägg, och lagt på den röda färgen ovan på det!

Kvar är nu att måla knutarna vita, vilket jag börjat med samt att köpa nya vindskivor och måla dem. Sen är det bara buren och insidan kvar... :-) Klart det är mycket och det kommer ta lite tid men jag har sommaren på mig och jag hoppas den ska bli klar innan så att katterna kan få njuta lite av naturen när den är som bäst.

Före och efter - bilder kommer! Jag tog några med mobilen som kanske inte håller så hög kvalitet, men jag tror vi har några bilder på stugan innan vi flyttat in också som jag kan använda som "före" bilder.

Appropå något helt annat. I fredags fotograferade jag en väns mamma, som ville ha lite personliga foton av sig själv. Hon har två helt fantastiska fåglar, som är av rasen (?) (heter det ras när det gäller fåglar?) Grå Jako. Jag blev faschinerad så här kommer ett foto på en av fåglarna.

Simma lungt tills nästa gång!




Papegojan Goma är en Grå Jako.

Japp, dags för en liten uppdatering! Jag lyckades få en något diffus bild på prickeländet innan Ramti fick bort allt det gula ur pälsen. Kika nedandför och se hur han såg ut.

Sen har jag varit ute med Phoenix i koppel. Han tyckte det var toppen. Kollade in trädgården och kättrade i berg. Vi fick gå in när jag fått brännässlor på fötterna och en fästing i knäväcket.

Kolla in den nya länken till Annas burma blogg. Ibland skrattar man så man gråter när man läser den.. Snart vankas det kattungar där också, klart värt att kolla in. S*Zeitgeist är stamnamnet!

Nu vill jag passa på att önska er alla en riktigt härlig midsommar, så skriver jag mer när  helgens bestyr är över!



Kolla noga på ryggen... det har ändå gått en dag och han har hunnit tvätta bort lite av det gula...


Här ligger Ramti på sitt nya favoritställe. Ovanpå städskåpet i köket. Inte lätt att fånga på bild kan jag lova.


Åsså en sista bild på Ramti-bus! Full fart på kvällen, här är han helt uppspelt, ögonen lyser och han har intagit den "nya" gamla soffan som vi har i hallen. Alla katterna vill ligga i den och de formligen slåss om vems tur det är.


Så här såg det ut när Phoenix, våran huskatt, var ute på tur. Längst bort  i trädgården ligger ett berg och där ville han klättra upp.

För er som följer oss i S*Rytorps katteri så har ni märkt att hemsidan varit något ouppdaterad under de senaste månaderna. Nu har jag äntligen fått hjälp av suveräna Eli och sidan är på väg att bli uppdaterad som förr. Men bloggen som jag startat här planerar jag att köra på med paralellt ändå, det är lite trevligt att ha ett extra utrymme i etern där man kan skriva och visa hur ens fina katter har det.

Det senaste är förstås att vi precis har flyttat till hus och allt är lite nytt och upp och ner för oss alla, två som fyrbenta. En historia från idag kommer här.

I går kväll kom min mamma på besök. Hon sov över till i dag och vi åt middag, röjde och packade upp. Innan vi skulle lägga oss så flyttade jag ner en vas med prästkragar som jag plockat utanför, från ett fönster. Den stod så att om den vält, vilket den ju gör om en något osmidig katt kommer flygandes i fönstret, skulle ha hamnat över Andreas laptop. Och blomvatten över en dator är som bekant inte så bra.
Vi ställde den på köksbordet istället. Långt i från all elektronik. Men så i morse var min mamma uppe och gav Saga välling. Då hade så klart mina små och smidiga katter vält vasen i alla fall. Vatten låg över golv och bord. Det gick utan problem att torka upp så det var inte något världsproblem precis. När jag kommer ner och ser Ramti så ser han dock något märklig ut. Hela pälsen är gul! Med större, tydligare gula prickliknade former här och var. Jag blev först förskräckt men när jag sedan kom att tänka på vad som hänt med vasen så slog det mig vad det var. Ramti har legat bland blommorna på golvet. Det är gult prästkragepollen som han har i hela pälsen...


Något komiskt när det står i standarden för Turkisk Van : "..pälsen skall var kritvit, utan spår av gult.."
Jag hoppas kunna fånga en bild av eländet innan det är bortslickat i morgon!

Ville passa på att dela med mig av två bilder på mina fina Turkar Fia och Ramti. De är skickade till Sveraks redaktion för Våra katter idag, så att de kommer med bland titelkatterna. Visst är de fina?

I lördags drog jag och mina tre Turkiska Vanar i väg till Bohus och Spinneriets utställning 2009. Jag hade barnvakt, Saga sov över hos sin farmor, så det var en hel dag för katterna som väntade mig.

Badat hade de gjort dagen innan, Ture såg fin och fräsch ut som alltid, och Ramti hade lite flikar i pälsen, så även om den var silkig och fin så tyckte jag ändå att den skulle behövt en liten extra finish. Jag får helt enklet fortsätta exprimentera mig fram till den perfekta utställnings presentationen på honom.

På morgen var vi på plats redan sju och det var nog tur för det var inte lätt att hitta till sin bur... Spinneriet hade valt att göra "öar" med burar istället för rader, så det var inte lätt att hitta rätt nummer. Dessutom stod det fel nummer i placeringslistan i incheckningen så jag letade i öven en kvart innan jag fick hjälp att hitta rätt..

Jag installerade katterna och så småningom kom även fler Turkisk Van ägare. Vi fick ihop hela 9 katter! Dessutom var en extra katt på plats för att få ett avelsgodkännande på morgonen. Honan, som är Ramtis tilltänkta tjej, heter S*Wailets Perdita, en svart sköldpadd Turkisk Van hona, fick ett avelsgodkännande av Jörgen och Annika Billing. De förstod inte varför hon inte var med och tävlade, tyckte hon var både vacker och trevlig. Men denna dagen hade Perditas matte anmält två andra tjejer.
Jag kommer troligen att få lov att "låna" Perdita under hösten/vintern och ta en kull med henne och Ramti och jag ser så fram emot detta. Hon är en av de vackraste van honor jag sett! Typen är outstanding och looken är super! Perdita själv bara spann och trampade hela dagen.

Normalt sett så brukar vi som har Turkisk Van alltid få våran bedömning sist.  Så vi tog det lungt och hade knappt gett våra katter sin sista finish när vi får höra att vi ska upp till domaren först. Det visar sig att domaren för dagen, Maude Olsen Johansson, skulle ha domarelev, Åsa Hammarlund, en välkänd profil för de flesta i kategori II. Åsa föder upp Ragdoll under stamnamnet S*Heros och är nu snart klar domare för kategori II.
Ytterligare en sak med Spinneriets arrangemang som inte fungerade var fördelningen av katter hos domarna. Normalt har ingen domare som ska ha elev fler än 30 katter, eftersom det tar mycket längre tid för domaren att dömma varje katt. Men Maude Olsen Johansson hade fått 41 katter (!!!) enligt katalogen... något som för mig är helt galet. Bland annat hade hon också Norsk Skogkatt grupp 4, som är en av de största grupperna innom NFO. Kanske var några katter absent men det var i alla fall alldeles för många katter. Maude var klar med sina bedömningar och nomineringar runt 16...

Oavsett, så bestämde Maude att Turkarna skulle börja. Hon tyckte det var tråkigt att vi alltid var sist när man som domare var lite seg i skallen och dessutom hade hon elev som skulle få titta på Turkisk Van, jag vet inte om det var första gången, men vi hade i alla fall 9 katter på plats, vilket både vi och domaren tyckte var jätte roligt. Hon sa att antalet var viktigt för att domarna skulle få en möjlighet att verkligen lära sig rasen.

Först upp var S*Athcatlas Mattis. En blå hane i samma ålder som Ramti, ca. 1,5 år. Han var lite blyg men bedömningen gick bra och han fick sitt cert. Sen var det CH S*Tufvans Ottavia, svart sköldpadd agouti. Hon hade många ben och var nyfiken på allt och fick också sitt cert i klass 7.

Sen var det dags för de röda. Först upp av dem var Ture, alltså min egen GIP & IC S*Tufvans Turiddu. Han hade många ben först men satte sig sedan tillrätta hos domareleven och lät sig klias under hakan. Han fick omdömmet: Super show cat. Maude tyckte att han hade något mycket ull i pälsen, vilket var ok eftersom han var kastrat, men i övrigt var hon mycket nöjd med honom. Han fick sitt cert i klass 4, vilket gladde mig ofantligt! Han var också välkommen tillbaka till nomineringen.

Nu har Ture bara 4 certifikat kvar till Supreme Premier... Jag hoppas och önskar så att han orkar med fyra utställningar till och får den åtråvärda titeln som jag verkligen tycker att han förtjänar!

Efter Ture var det IC S*Tufvans Medea, (helsyster till Ture men i kullen efter den Ture är född i,) Hon visade också upp sig fint, med ett och annat extra ben. Domaren önskade något mer bredd i hennes huvud och nosparti, och domaren diskuterade med hennes ägare om en kull kunde göra något för henne där vilket de båda trodde. Medea fick certet i klass 5 och var välkommen tillbaka till nomineringen.

Där efter var det Ramti, IC S*Tufvans Rum Tum Tugger. Han var totalt avslappnad och låg mest på bordet och såg sig omkring. Både Maude och Åsa fick ansiktsbuffar. Domareleven gjorde anteckningar. De berömde honom för den korta men breda trekanten i huvudet, de sa förstås att han borde ha något bättre haka och att han hade varit bättre om öronen varit vita, men att han var härlig att ta i och hade en underbar kropp med en massa muskler och härliga längder. Pälsen hade rätt kvalitet, men de ansåg också att han kunde varit bättre presenterad. Och jag får väl säga det, att jag inte riktigt hittat rätt när det gäller Ramtis presentation ännu. Något för mig att jobba på.

Vi pratade en del om detta med färgen på öronen. Domareleven Åsa frågade mig om vi valde att para honom med en hona som hade vita öron då när han hade färg på sina. Jag förklarade att det tyvärr inte är så enkelt. Jag sa att det beror mycket på vad katten bär på. Det viktigaste är ändå typen. Jag sa att jag valde en hane som Ramti eftersom han har en bra typ och ett outstandig temperament. För mig är då färg på öronen ovidkommande, dessutom har han inga andra fläckar. Maude Olsen Johansson och Åsa Hammarlund höll med mig och tyckte jag hade rätt i mina tankar om aveln. Ett intressant samtal som gjorde att de också fick inblick i hur jag som uppfödare tänker. Ramti var också välkommen tillbaka på eftermiddagen.

Sen var det Fia, min lilla IP & IC S*Vindilens Fia Fläkt. Jag hade redan hört hur Maude och Åsa pratat med varandra om hur intressant det skulle bli att titta extra på Fia när hon satt i buren bakom dem. De gillade henne, Maude sa samma som Bette Lind sagt till sin domarelev när vi ställde ut på Sydkatten för en månad sedan "för mig är detta en Turkisk Van". Jag kan absolut förstå att de känner så. Fia är mestadels av de gamla linjerna. Hon har den absoult typiska Vanlooken och är mycket attraktiv att se på. Maude önskade mer av kroppsmassa på Fia, och jag kan väl säga att det är precis det som hon saknar och alltid har saknat. Hon är tunn i hullet men har ändå blivit något bättre som kastrat. Jag tror tyvärr inte att hon kommer att bli någon kraftig katt heller. När Åsa skulle känna på Fia blev hon lite sur och viftade med tassen mot Åsa. Jag sa till henne, men efter någon sekund så hade Åsa blivit vän med Fia och hon satt snällt och lät sig klappas, ville inte ens gå till mig när hon var färdig dömd. Fia fick sitt certifikat och fick också komma tillbaka till nomineringen.

Därefter var det dags för S*Athcatlas Sam, kastrerad hane i klass 10. Han kunde få titeln PR idag och det fick han också. Jag hörde inte mycket av bedömingen tyvärr, men jag vet att Sam, eller Luna, som han kallas hemma, fick sitt cert och blev Premier! Grattis!

Eftersom det var tre röda kastrater på plats så blev det BIV. Först försökte jag få assistenten att ta Ture eftersom Fia hade verkat lite sur. Men när han spratlade som en galning så fick jag hjälp av Medea, Perdita och Paprikas matte W att ta Fia så tog jag Ture istället. Bäst i Variant stod mellan Ture och Fia, Sam fick gå hem till buren igen. Maude och Åsa diskuterade för och emot gällande mina kissar och det som hon tyckte var att Fia hade rätt päls och ingen ull, Ture hade för mycket ull i jämförelse. Men Ture hade å andra sidan kroppsmassan och benstommen, Fia var tunn och lite åt det magra hållet. Hon vägde för och emot men slutligen så vann Ture och vi gick tillbaka till buren med katterna.

Efter de röda var det dags för creme och där fanns S*Athcalas Birk, en stor och härlig herre med en massa päls. Han fick sitt cert i klass 10 och fick också komma tillbaka lite senare. Birks ägare M hade lyckats jätte fint med presentationen och Birks päls såg underbar ut.

Sist men inte minst var S*Wailets Paprika, en svartsköldpadd hona i klass 9. Paprika är helsyster med Perdita och också en mycket läcker tjej. Domaren diskuterade igen huvudfläckarnas storlek och betydelse. Paprika har två fläckar, men de är små. Intressant igen, eftersom standarden säger två fläckar som delas av en bläs, inget om hur stora eller små, eller hur långt ner de ska gå. Många domare vill ha dem precis till ögonvrån, om man ska se det perfekt, men egentligen är det inget som säger det i stadarden. Allt är till syven och sist en tolkningsfråga. Ungefär som religion... Paprika fick givetvis också sitt cert och även hon var välkommen tillbaka senare.

W berättade för domaren att vi hade med Paprikas syster Perdita och undrade om de ville se henne, bara för skojskull. Det ville de absolut och W visade upp henne till domarens stora förtjusning. Jag säger det igen, Perdita är en otroligt snygg van, nog en av de bästa jag sett.

Dagen gick, det blev en lång dag, som jag skrev tidigare så hade domaren allt för många katter och slet halvt ihjäl sig. Jag tror vi ska vara glada åt att vi inte blev sist. När det var dags för nomineringen så visste jag att vi inte skulle ha någon chans, med tanke på Norsk Skogkatt grupp 4. För att bara nämna en katt i grupp 4 så kan jag nämna S*Aristolimaz Terrie Viking, som är flerfaldig Best in show vinnare, Scandinavian Winner, Europa Champion och Europa Premier mm mm. Alltså, någon kastrathane skulle vi inte få nominerad. Sen vet jag att det är många bra katter totalt i grupp 4, vi måste komma upp i ännu högre standard om vi ska mäta oss med dom, så är det bara. Maude plockade upp våra katter ändå, och berättade att hon haft nöjet att dömma många vanar och att hon tyckt att vi hade gjort ett bra jobb med rasen, och det är så klart ändå roligt att höra.

Fia däremot, hade ingen konkurrens... och blev nominerad! Det var ju så att Maude faktiskt tyckte om henne också så det kändes inte fel på något sätt. Hon passade på att berätta om henne och hur fin hon tyckte hon var för publiken medan jag hämtade henne i buren. Men väl i panelen, så blev Fia sur. Hon hade varit hos Bette Lind, Annelie Persson och skulle upp till Henry Hornell och då började hon vifta med tassen mot honom och fräsa lite. Vet inte om hon lyckades få in en träff på hans hand, men han ville i alla fall inte ta i henne. Steven Jones tog henne i alla fall och pratade med henne om att hon inte fick ge honom stryk. Hon skötte sig snyggt, men jag kände att det var läge att lägga ner, eftersom jag inte ville riskera något mer. Det var åtta domare som dömt kategori 2 så det var 4 domare kvar som Fia inte varit hos. Det kändes som om det räckte och jag ville inte att hon skulle få försig att smälla till någon annan.

Så klart kände jag mig lite besviken på att jag varit tvungen att dra henne. Särskilt som hon har varit så mysig på de senaste utställnigarna. Kanske har det varit för mycket? Vem vet. Jag har i alla fall tagit beslut om att hon ska få sig en paus. Jag och W skulle gå till Maude och titta hur hon låg till och såg då att en av de Ragdoll hon skulle dömma efter NFO gr 4, hade smällt och bitit sin ägare mycket illa i handen. Blodet rann och ägaren var chockad. Detta får mig att tänka att det absolut är dags för oss alla att tänka ännu en gång på att känna av våra vänner, katterna.

Jag är lite besviken, hade varit roligt att se om hon kunde fått någon röst eftersom flera av domarna var på plats i Oslo när hon blev BIS, även om jag är väl medveten om att standarden var bra mycket högre denna gången. Men framför allt så är jag glad över att vi kunde visa upp många fina Turkiska Vanar och jag är glad över möjligheten till att kunna föra en dialog med domaren om hur vi jobbar och ser på standarden.

Det blev ett långt första blogginlägg! Hoppas ni orkade er igenom!
Emma