Åskan har tagit datorn...
Hej alla!
Min dator har dött i ett åskoväder. Hur alvarligt det är vet vi inte, men det innebär att jag just nu surfar från min sambos jobbdator. Det är högst tillfälligt. Därför vill jag be er alla som vill komma i kontakt med mig att ringa mig, eller skicka sms, det är det säkraste sättet att nå mig. Meddelar när jag vet mer.
Ha det gott!
Emma
0705-213180
0303-228075
Min dator har dött i ett åskoväder. Hur alvarligt det är vet vi inte, men det innebär att jag just nu surfar från min sambos jobbdator. Det är högst tillfälligt. Därför vill jag be er alla som vill komma i kontakt med mig att ringa mig, eller skicka sms, det är det säkraste sättet att nå mig. Meddelar när jag vet mer.
Ha det gott!
Emma
0705-213180
0303-228075
Katten Mimmie och om helgen som gått...
En lång och händelserik helg är till ända. I fredags packade jag vad som kändes som packning för en vecka, saker till mig, Saga och katterna för att resa ner till Fjärås och mitt föräldrahem. Mamma skulle nämligen ta hand om Saga under helgen då jag skulle på möhippa för min goda vän U som ska gifta sig i sommar, på lördagen, och på utställning i Varberg, endast 35-40min från mamma och pappa, på söndagen. Kan det tilläggas att jag körde bil hela möhippan och var oanständigt nykter?Oavsett så badade jag katter i fredags då Saga sov, bar ut allt i bilen och styrde kosan mot Fjärås på eftermiddagen.
Förra veckan gick mammas och pappas svartvita huskatt Mimmie bort. Mimmie hade ett långt liv, trots allt. När hon kom till oss, som en alldeles för ung kattunge så tålde hennes mage inte kattmat. Hon blev jätte sjuk och vi trodde hon skulle dö. Men med handmatning med filmjölk och dextrosol så vände det tillslut. Magen blev adrig riktigt som den skulle, Mimmie kunde alltid bara äta mycket lite åt gången. Men hon blev frisk och stark. En underbar katt som alltid kändes tacksam för livet. Hon kom till alla som ville och lät sig klappas och kelas, hon pratade med ett mjukt kurrande. Hon fick en kull på två fickor varav den ena, Tinie, stannade kvar hos oss och den adra Minie eller Maja som hon kom att kallas, flyttade till en av mammas och pappas bekanta. Snabbt därefter blev hon kastrerad. I trädgården jagade hon allt som kunde jagas. Möss, sorkar och fåglar. Hon var en jägare av rang och hon var inte sen på att berätta när hon fångat något genom ett högt avgrundsvrål.
På slutet så hade Mimmie nästa förlorat all hörsel och hon var trött och orkeslös. Hon hade tappat gnistan. Det var dags att låta henne gå. När Mimmie vandrade över på de evigt gröna ängarna så var hon 16 år. Farväl Mimmie, vi kommer alla att sakna dig och ditt sorglösa skuttande när jag kom dit för att hälsa på. Mammas kommentar var, "det känns som om hon snart ska komma hem igen..."
I och med att inte mina föräldrar har någon katt längre så kunde Ramti och Ture vara i hela huset. De smög först runt och snosade i varje vrå. Men efter en stund hade de kommit till ro. Framför allt Ramti som charmade min mamma och visade upp sig från sin bästa sida. Satt i knät, sov på hennes fötter och låg utsträckt över hela golvet och soffan. Ture höll sig lite mer i bakrunden. Troligen för att han hela tiden visste att det hela arrangemanget med att bo hos mamma bara var en förklädnad för att han sen skulle få åka på utställning...
Katterna var hemma hos mamma hela lördagen medan jag var ute på möhippa. Eftersom jag visste att jag skulle upp klockan fem på söndagmorgon så var det ingen idé att festa loss, så jag hade frivilligt anmält mig som chauför. Möhippan blev lyckad och trevlig men med en tidig kväll för mig med tanke på morgon dagen.
När jag kom hem till mamma igen så tyckte jag Ramti såg kass ut i pälsen igen... Jag hade faktiskt redan noterat att den var dålig när vi kom dit på fredag kvällen så det blev att bada om honom. Han har pälsen från helvetet, den katten. Men det kanske är jag som har varit bortskämd med Tures fantastiska päls som alltid är i kondition. Jag vet inte. Oavsett så är jag av uppfattningen att man kan skippa att ställa ut om man inte vill ha med sig en snygg och välpresenterad katt. Så jag gör vad jag kan för att få dem fina. Ibland behöver man lära sig något nytt för att lyckas. Jag har därför fått lite tips av en perser uppfödare i helgen, som jag ska testa framöver på Ramti.
Själva utställningen gick bra. Det enda som var trist var att Ture var så stressad. Vet inte varför han var det, jag har aldrig riktigt sett honom sån. Ture fick sitt cert i alla fall. Vilket var det viktigaste för mig. Det är höga poäng. Annika kommeterade att han hade ett gott kök, vilket jag tyvärr kan hålla med om. Men det är svårt att dela på maten när man har olika katter som har olika lätt och svårt att lägga på sig. Efter hans bedömning hos Annika så somnade han som en sten och stressen gick över. Det var i alla fall skönt att han inte gick vidare till panelen. Den skogisen som slog honom blev sedan dragen från panelen så det var kanske inte rätt att nominera någon av dem. Åandra sidan så kan det ju vara så att katten tröttnat senare på dagen. Tråkigt för den katten och ägaren i alla fall.
När det var Ramtis tur förstod Annika mitt dilemma med maten. Han är deffentitivt inte tjock... Annika kommeterade att han hade den bästa öronstorleken av Turkarna i dag, vilket jag tyckte var roligt eftersom jag själv tycker att öronstorleken är viktig. Speciellt på hankatter. För små öron gör att katten ser lite för söt ut, och det passar inte riktigt hankatter tycker jag. (De hon jämförde med var Ture och GIC Beyza von Frankenthal DK.) Vi pratade också om öronfärgen vilken Annika inte alls tyckte var något problem. "Det är okej nu" som hon sa, äntligen en domare som fattat det! :-) Framförallt med tanke på hur trevlig han är och lätt att visa upp. Han hängde fint hos assistenten men ville inte att domarna skulle känna på hans huvud. Det som var riktigt roligt var ju att få ha en Turk uppe i panelen bland alla Maine Cooner och Skogisar. Han stack i alla fall ut! :-)
Vissa domare beter sig dock jä-ligt underligt, rent ut sagt. Veikko Sarela, den finska domaren, lyfte inte ens upp Ramti. Jag kan acceptera att de redan bestämt sig för en kandidat som de ska rösta på redan, kanske samma som var i panelen dagen innan, men att inte ens göra sig besväret att ta i katten är oproffesionellt och oengagerat. Då ska man inte dömma om man inte vågar eller bryr sig om att känna på en katt. Man kan jämföra med Hannah Jensen som säkerligen inte alls tänkt rösta på Ramti men som absolut tog sig tid att känna på honom och ge honom utrymme att visa upp sig. Det är helt enkelt skillnad på proffessionalismen i domarkåren.
En annan sak som jag reagerade på i helgen det var en person som jag är bekant med flyktigt i kattvärlden, och som jag mötte i en korridor. Hon hade en nomineringsplacket i handen och jag grattulerade till priset och sa: " Åh, har du vunnit en sån, grattis!" Var på hon svarar: "Du, jag brukar faktiskt ha katter i panelen ofta."
Ungefär som om det inte var så noga då. Jag svarade " Men man kan ju bli glad i alla fall."
Jag tycker fan inte man ska ställa ut om man inte bryr sig om att ta sig till utställningens final, som panelen är. Då kan man stanna hemma och låta någon som blir glad få äran att ta hem nomineringen i stället. Hoppas hon ramlar ner från sin höga häst någon dag och inser att man ska vara glad för vad man får. Det är något som vi i dom små raserna ofta blir eftersom vi slåss underifrån hela tiden. Otacksamt och oförskämt mot alla som är med och tävlar på lika vilkår, det är vad den inställningen är.
Här kommer i alla fall några bilder från helgen, bland annat på Ramti i panelen.
// Emma
Här kollar Ramti in publiken.
Totalt avslappnad hänger Ramti hos assistenten.
Ramti igen.
Ramti väntar framför Anne Khön.
Visst är han fin?
Ramti tar det cool.
Här har vi GIC Beyza von Frankenthal DK, en mycket vacker svart Turkisk Van.
Camilla och Rolf hade med sig sina fina tjejer från senaste kullen, kolla in
dessa prickiga läckerheter. Detta är S*Wagga Waggas Deep Purple, OCI c 24.
S*Wagga Wagga's Black Sabbath, OCI n 24. Hur läcker är inte hon?
Sist men inte minst, en av de vackraste Norska Skogkatter jag sett.
EC & EP S*Aristolimaz Zeb Marcelo JW DSM. Håll med om att han är maffig.
Förra veckan gick mammas och pappas svartvita huskatt Mimmie bort. Mimmie hade ett långt liv, trots allt. När hon kom till oss, som en alldeles för ung kattunge så tålde hennes mage inte kattmat. Hon blev jätte sjuk och vi trodde hon skulle dö. Men med handmatning med filmjölk och dextrosol så vände det tillslut. Magen blev adrig riktigt som den skulle, Mimmie kunde alltid bara äta mycket lite åt gången. Men hon blev frisk och stark. En underbar katt som alltid kändes tacksam för livet. Hon kom till alla som ville och lät sig klappas och kelas, hon pratade med ett mjukt kurrande. Hon fick en kull på två fickor varav den ena, Tinie, stannade kvar hos oss och den adra Minie eller Maja som hon kom att kallas, flyttade till en av mammas och pappas bekanta. Snabbt därefter blev hon kastrerad. I trädgården jagade hon allt som kunde jagas. Möss, sorkar och fåglar. Hon var en jägare av rang och hon var inte sen på att berätta när hon fångat något genom ett högt avgrundsvrål.
På slutet så hade Mimmie nästa förlorat all hörsel och hon var trött och orkeslös. Hon hade tappat gnistan. Det var dags att låta henne gå. När Mimmie vandrade över på de evigt gröna ängarna så var hon 16 år. Farväl Mimmie, vi kommer alla att sakna dig och ditt sorglösa skuttande när jag kom dit för att hälsa på. Mammas kommentar var, "det känns som om hon snart ska komma hem igen..."
I och med att inte mina föräldrar har någon katt längre så kunde Ramti och Ture vara i hela huset. De smög först runt och snosade i varje vrå. Men efter en stund hade de kommit till ro. Framför allt Ramti som charmade min mamma och visade upp sig från sin bästa sida. Satt i knät, sov på hennes fötter och låg utsträckt över hela golvet och soffan. Ture höll sig lite mer i bakrunden. Troligen för att han hela tiden visste att det hela arrangemanget med att bo hos mamma bara var en förklädnad för att han sen skulle få åka på utställning...
Katterna var hemma hos mamma hela lördagen medan jag var ute på möhippa. Eftersom jag visste att jag skulle upp klockan fem på söndagmorgon så var det ingen idé att festa loss, så jag hade frivilligt anmält mig som chauför. Möhippan blev lyckad och trevlig men med en tidig kväll för mig med tanke på morgon dagen.
När jag kom hem till mamma igen så tyckte jag Ramti såg kass ut i pälsen igen... Jag hade faktiskt redan noterat att den var dålig när vi kom dit på fredag kvällen så det blev att bada om honom. Han har pälsen från helvetet, den katten. Men det kanske är jag som har varit bortskämd med Tures fantastiska päls som alltid är i kondition. Jag vet inte. Oavsett så är jag av uppfattningen att man kan skippa att ställa ut om man inte vill ha med sig en snygg och välpresenterad katt. Så jag gör vad jag kan för att få dem fina. Ibland behöver man lära sig något nytt för att lyckas. Jag har därför fått lite tips av en perser uppfödare i helgen, som jag ska testa framöver på Ramti.
Själva utställningen gick bra. Det enda som var trist var att Ture var så stressad. Vet inte varför han var det, jag har aldrig riktigt sett honom sån. Ture fick sitt cert i alla fall. Vilket var det viktigaste för mig. Det är höga poäng. Annika kommeterade att han hade ett gott kök, vilket jag tyvärr kan hålla med om. Men det är svårt att dela på maten när man har olika katter som har olika lätt och svårt att lägga på sig. Efter hans bedömning hos Annika så somnade han som en sten och stressen gick över. Det var i alla fall skönt att han inte gick vidare till panelen. Den skogisen som slog honom blev sedan dragen från panelen så det var kanske inte rätt att nominera någon av dem. Åandra sidan så kan det ju vara så att katten tröttnat senare på dagen. Tråkigt för den katten och ägaren i alla fall.
När det var Ramtis tur förstod Annika mitt dilemma med maten. Han är deffentitivt inte tjock... Annika kommeterade att han hade den bästa öronstorleken av Turkarna i dag, vilket jag tyckte var roligt eftersom jag själv tycker att öronstorleken är viktig. Speciellt på hankatter. För små öron gör att katten ser lite för söt ut, och det passar inte riktigt hankatter tycker jag. (De hon jämförde med var Ture och GIC Beyza von Frankenthal DK.) Vi pratade också om öronfärgen vilken Annika inte alls tyckte var något problem. "Det är okej nu" som hon sa, äntligen en domare som fattat det! :-) Framförallt med tanke på hur trevlig han är och lätt att visa upp. Han hängde fint hos assistenten men ville inte att domarna skulle känna på hans huvud. Det som var riktigt roligt var ju att få ha en Turk uppe i panelen bland alla Maine Cooner och Skogisar. Han stack i alla fall ut! :-)
Vissa domare beter sig dock jä-ligt underligt, rent ut sagt. Veikko Sarela, den finska domaren, lyfte inte ens upp Ramti. Jag kan acceptera att de redan bestämt sig för en kandidat som de ska rösta på redan, kanske samma som var i panelen dagen innan, men att inte ens göra sig besväret att ta i katten är oproffesionellt och oengagerat. Då ska man inte dömma om man inte vågar eller bryr sig om att känna på en katt. Man kan jämföra med Hannah Jensen som säkerligen inte alls tänkt rösta på Ramti men som absolut tog sig tid att känna på honom och ge honom utrymme att visa upp sig. Det är helt enkelt skillnad på proffessionalismen i domarkåren.
En annan sak som jag reagerade på i helgen det var en person som jag är bekant med flyktigt i kattvärlden, och som jag mötte i en korridor. Hon hade en nomineringsplacket i handen och jag grattulerade till priset och sa: " Åh, har du vunnit en sån, grattis!" Var på hon svarar: "Du, jag brukar faktiskt ha katter i panelen ofta."
Ungefär som om det inte var så noga då. Jag svarade " Men man kan ju bli glad i alla fall."
Jag tycker fan inte man ska ställa ut om man inte bryr sig om att ta sig till utställningens final, som panelen är. Då kan man stanna hemma och låta någon som blir glad få äran att ta hem nomineringen i stället. Hoppas hon ramlar ner från sin höga häst någon dag och inser att man ska vara glad för vad man får. Det är något som vi i dom små raserna ofta blir eftersom vi slåss underifrån hela tiden. Otacksamt och oförskämt mot alla som är med och tävlar på lika vilkår, det är vad den inställningen är.
Här kommer i alla fall några bilder från helgen, bland annat på Ramti i panelen.
// Emma
Här kollar Ramti in publiken.
Totalt avslappnad hänger Ramti hos assistenten.
Ramti igen.
Ramti väntar framför Anne Khön.
Visst är han fin?
Ramti tar det cool.
Här har vi GIC Beyza von Frankenthal DK, en mycket vacker svart Turkisk Van.
Camilla och Rolf hade med sig sina fina tjejer från senaste kullen, kolla in
dessa prickiga läckerheter. Detta är S*Wagga Waggas Deep Purple, OCI c 24.
S*Wagga Wagga's Black Sabbath, OCI n 24. Hur läcker är inte hon?
Sist men inte minst, en av de vackraste Norska Skogkatter jag sett.
EC & EP S*Aristolimaz Zeb Marcelo JW DSM. Håll med om att han är maffig.
