S*Rytorps Turkisk Van

Så har vi varit på utställning igen. Denna gången var det dags för Ramti att komma ut, han har ju inte blivit utställd sedan hans första dambesök i augusti.

Jag hade också anmält Fia men hon talade tydligt och klart om på VK att det här med utställning, det var inget hon ville fortsätta med. Och om det är så är det lika bra att lägga av, för både kattens skull, min egen och inte minst för rasens skull. Men eftersom jag redan betalt anmälningsavgiften så bestämde jag mig för att byta till min huskatt Phoenix, som jag inte ställt ut på över ett år.

Ramti har verkligen biffat till sig. Under en period mellan Mimmi och Perdita var han så mager och eländig, men när han och Perdita gått ihop ett tag verkade han trivas med livet och la på sig och fick fint hull. Inget extra alls, men muskler och bredd. Han är faktiskt i riktigt fin kondition! :-)

Jag har haft Anne Khön många gånger, hon är okej med katterna, men hon har själv sagt att hon inte tycker rasen är speciellt rolig, vilket gör att man som utställare inte tycker det känns bra att ställa för henne Det har jag dock gjort ett antal gånger och jag måste säga att jag oroat mig i onödan. Jag hade Anne senast i april på sydkattens utställning. Då ställde jag Ture och Fia. Det var alltså inte samma katter, men däremot var det väldigt många turkar där den gången och då klagade hon hela tiden på minsta lilla färg på öronen. Detta är ett återkommande problem när man ställer ut Van eftersom standarden numera säger att det är ok med färg på öronen, även om de föredragsvis ska vara vita. Ramti har dock den fördelen att han inte har någon annan extra färg. Det innebär att intrycket av honom är att han är väldigt ren och vit.

Det var en lite rolig bedömning efter som Zvezdan Memedov gick domarelev för Anne Khön. Detta gjorde att det blev en del diskussion om standarden. Det gillar alltid jag, för då får både domare, uställare och domarelev tänka till. Ibland kan en bedömning ta lång tid, men jag tycker det är viktigt att man funderar igenom vad det är man faktiskt vill ha hos en ras.

Vi hade bara två turkar på plats, vilket var synd. Det är alltid bättre med fler, men två är bättre än inga. Det var Ramti och Perditas syster Paprika. Paprika har inte blivit utställd så frekvent så hon var lite blyg men så klart ändå snäll. Hon fick sitt cert och blev Champion.

Ramti var upp som nummer två och domaren ville att jag skulle sätta honom i buren innan så att de kunde titta och jämföra. Camilla Hindorf (ägare till vanen S*Tufvans Jason, TUV n 21 62, helbror till Ture fast från en senare kull, och två Angoror) var också på plats. Hennes angora var uppe före vanarna men satt iburen brevid Ramti. Domaren och domareleven tittade och domaren förklarade att det var stora skillnder på en Van och en Angora. Något jag som kattägare uppskattar, eftersom det inte alls är samma ras.  

När jag bar upp Ramti och de fick känna på honom så uppskattade de direkt hans silkiga pälskvalitet som var skön i strukturen och utan under ull. De berömde också presentationen, vilket jag är nöjd med som har haft det svårt med Ramti tidigare. De gillade hans korta och breda huvud och hans rundade kil. Anne Khön är dock fortfarande inne på att profilen, alltså från panna till nosspets, ska vara rak, och då var självklart inte Ramtis profil korrekt. Han har den profl som vi eftersträvar i standardändringen som träder ikraft den 1/1-10. Däremot har han en liten bump på nosryggen, som jag inte gillar, men den kommenterade de inte. Det jag oroat mig för, öronen som har för mycket färg, blev så klart en diskussion. Anne önskade dem vita, men accepterade att de hade färg. Zvezdan, domareleven, tyckte däremot inte att det var något som störde. De disskuterade looken och öronställningen också och berömde Ramti för hans fina temperament. Han satt lungt och fint på bordet. Utan att bry sig om nåt.

Han fick komma upp till nomineringen också. Där stod han mot en Maine Coon. När jag såg den så insåg jag att det var kört. Men det var tydligen lite svårare att välja en vad jag trott. När jag hörde domaren och eleven prata så förstod jag att eleven ville att Ramti skulle bli NOM, men domaren ville gå på Maine Coonen. Domaren är den som bestämmer så det blev Maine Coonen. Jag är dock väldigt nöjd med bedömningen och känner att han fick en rättvis och bra bedömning.

Jag pratade lite med Zvezdan efteråt, eftersom vi känner varandra lite sen tidigare. Det var också intressant eftersom han då frågade mig hur viktigt det egentligen var med vita öron. Jag förklarade då vad standarden säger och vad som är rätt att göra. Zvezdan själv tyckte att det var fint med färg på öronen, och tyckte därför att det hade varit roligt att få samma katt och gå elev för någon annan domare och höra hur den såg på saken. Själv ser jag det jätte positivt att någon som vill bli ny domare har en egen bild av rasen och är intresserad och engagerad i att veta vilken bedömning som faktiskt är rätt. 

Phoenix tävlade mot en enda långhårig hane, den var mycket yngre än Phoenix själv, knappt vuxen. En trevlig katt som lekte och busade. Men domaren ansåg ändå att huskattsklassen är för vuxna katter och Phoenix är då den som är mest korrekt. Han var totalt galen på bordet eftersom han går igång helt på desinfitionsmedlet Virkon och låg och rullade sig och gned sig mot bordet. Han fick därför kommentaren "Något småknäpp" på sin bedömningssedel! :-D Men han blev bästa långhåriga huskattshane och blev därmed också nominerad. Det var Festiz som blev bästa långhårs hona, en av de mest framgångsrika långhåriga huskatterna och därfär visste jag att han inte hade en chans i panelen. Men han hade roligt och assistenten blev förtjust och ville ta med honom hem... Har jag hört det förut? Japp, tror inte jag har någon katt som jag kunnat omplacera så många gånger som Phoenix. En enastående katt, men det bästa tänkbara temperamentet. 

Dagen har varit rolig. Massa kattsnack och trevligt umgänge med bland andra Wailett och Björn Brynning, Camilla Hindorf, Helle i ÄK, Madeleine Rugner, Zvezdan Memedov, Camilla och Rolf Falk, Mikael och Anneli Tinnert, Anna Lindström... mf. mf! Det är det absolut bästa med Ädelkattens utställningar, förlåt Helle och Lotta och alla andra underbara i ÄK, domarna är aldrig så där jätte roliga på ÄK, men utställnignen är ändå ett måste eftersom det är så trevligt med både stämningen och alla trevliga människor man träffar. Har jag någon att ställa ut så kommer jag helt klart även nästa år!

Så till det som säkert många undrar, hur mår Perdita??? Det har jag fått veta idag. Först berättade Wailett att Perdita lyckats dra upp stygnen. Såret hade blivit inflammerat och hon hade inte fått i sig penicilinpastan som hon skulle. När hon kom till veterinären med henne så bubblade det nästan ut var ur såret... Hu! Jag fick ångest av att höra om det.. Men så berättade Wailett att hon nu fått penicilin i tablettform och att infektionen nu var hejdad. Stygnen var borta och hon hade redan kommit i löp... Som alla förstår är det inte läge att para om henne ännu. Wailett hade också låtit röntga Perdita och det hade visat sig att livmodern redan gått tillbaka och den såg jätte fin ut. Nu äter Perdita p-piller igen, eftersom Wailett var tvungen att bryta hennes löp. När hon ser fin ut på magen är det dags att ta p-pillren och låta henne löpa klart en gång. Sen parar vi igen på nästa löp.

Håll tummarna för att vi får en fin kull kattungar efter Ramti och Perdita! 

Nu hägrar sängen för mig!

Den lilla sköldpaddan levde bara en dag. En så fin liten ängel var inte ämnad för denna världen. Jag sörjer henne orerhört trots att hon bara varit hos mig så kort tid.

Vad som hände kan ingen veta. Veterinären säger att det troligen måste varit något fel eftersom hon var stor och stark men ändå slutade andas. Vi kan inte veta. Vad vi vet är att det var en dramatisk förlossning och att det alltid är en tuffare start för en sådan unge. På kliniken där hon föddes hade de gått hopp om henne då hon var stor och stark. Men problemet ligger ofta i att få mammakatt att förstå att hon just blivit mamma. Det tror jag inte riktigt att Perdita hade gjort. Men det är ändå inte säkert att det är skälet till vad som skedde.

Det är en tung period just nu. Jag ska ta det lungt och slicka mina sår. Perdita ska åka hem till gammelmatte Wailett för att friskna till. Vi hoppas att hon kommer i löp igen fram över och att det då kan bli en ny parning med förhoppningsvis en lite större kull. Att vara ensam kattunge är inte optimalt.

Den lilla ska begravas under våra björkar här i trädgården. Hon har alltid en plats i mitt hjärta. 

Den lilla som bara levde en dag.



Den lilla fina paddan har nu sprungit ut på de evigt gröna ängarna.